hädangångne på högtidsdagen i Svenska akademien påföljande år.
När den Komiska teatern vid Munkbron stängde sina portar för alltid, engagerades bland där anställda aktörer till de Kungliga teatrarna Åbergsson och Lundberg. Den förre debuterade redan i december 1798 såsom Yngve i "Oden" och visade sig småningom vara en utmärkt ackvisition. Den senare, som i tjugu år tillhört de Stenborgska scenerna, därifrån man länge mindes hans förträffliga framställningar af den ene kronfogden och af markis Tulipano, fick icke länge njuta af sin nya verksamhet, ty han afled redan efter ett par år, endast 44 år gammal.
Den 15 januari 1799 gafs "Den talande taflan", operacomique i en akt med en lätt och lekande musik af Grétry. Texten var af Jules Mancini-Mazarini, vanligen kallad hertigen af Nivernais, en afkomling af kardinal Mazarins syster. Han var krigare, diplomat och vitterlekare, förlorade genom revolutionen nästan allt hvad han ägde, men stannade ändå kvar i Frankrike. Han fann sig efter Ludvig XVI:s afrättning i tingens nya ordning och uppträdde såsom "medborgaren Mancini". Den lilla glada pjäsen hade redan 1782 i öfversättning af Envallsson gifvits på Eriksbergs-, Humlegårds- och Munkbroteatrarna, men framfördes nu i ny, briljant tolkning af Leopold och spelades af teaterns förnämsta artister. Publiken var förtjust, och stycket gick närmare femtio gånger. Intrigen är i korthet den, att gubben Cassander (Kjell Waltman), är kär i sin pupill Isabella (den nygifta förtjusande fru Deland, född Kuhlman) och
