106
forntidens hjältar igenkänliga, men tillika med sådana som icke misshaga Europa i det adertonde århundradet". Emellertid saknade hans tragedi den upplyftande, renande och lugnande egenskap, som måste vara följden af ett äkta konstverk. Publiken tyckte säkerligen, att Ingiald var en alltför ohygglig skräckfigur, ty pjäsen gick endast tio gånger. Ingiald framställdes af Ahlgren, Granmar och Ivar af Åbergsson och Widerberg, och Maria Franck var Ingialds dotter Hilma. I en annan femaktstragedi, Voltaires "Tancrede" i öfversättning af Valerius, firade Andreas Widerberg en välförtjänt triumf, och rollen ansågs höra till hans allra förnämsta sceniska skapelser. Åtskilliga af Munkbroteaterns succèspjäser upptogos med samma framgång, som förut kommit dem till del, såsom Merciers treaktsdram "Vestindiefararen", som bildar en enda följd af moraliska lärdomar, åt hvilka publiken med förtjusning applåderade, och där Åbergsson i titelrollen hade en tacksam uppgift; vidare Kotzebues pjunkigt känslosamma treaktsdram "Den landsförviste" med Ahlgren i titelrollen, samt Stenborgs öfversättning "List öfver list" från en fransk bearbetning af Moretos komedi "No puede ser", som gifvits öfver hundra gånger i Stockholm. Äfven Beaumarchais' "Figaros bröllop" återupptogs med lysande framgång. Grefven spelades af Widerberg, grefvinnan af Maria Frank, Susanna af Fredrika Löf, Figaro af Hjortsberg, Bazil af Uttini, Bartholo af Lars Dahlqvist, Marcellina af fru Morman, Cherubin af fru Deland, don Gusman af Louis Deland och Fanchette af fru Remy, en rollfördelning som
