Sida:Personne Svenska teatern 2.djvu/123

Den här sidan har korrekturlästs
115

Hvarefter Envallsson, för att, som jag misstänker, än en gång, liksom han gjort förut, få imitera Thorilds stil, låter Iphigenie med mycken affektation utbrista:

”Blixtar kring himlar och jord, ur afgrunden rytande spöken,
jordskalf, blekgula bloss och afrättsplatser och töken!
Lyktgubbar, gastar och troll, och lejon, som tjutande rasa,
klagoskri, hämnande svärd, brott, lönmord, nödrop och fasa!
Färgade dolkar i blod, ruiner och rämnade grafvar,
lik och skuggor med horn, i kedjor skramlande slafvar,
furier, medusor, sirener, nattugglor, monstrer, Cerberer!
Väpnade härar till strids, och flottor af skepp och galärer.
Sköflade tempel och slott med gudarnas ramlade stoder,
död öfver syster och bror, och mord på båd' fader och moder!…”

Hvarefter hon i några kupletter på olika glada melodier berättar, huruledes hon blef gastkramad och nypt. Plötsligt underrättas hon, att konung Thoas nalkas. Hon svarar föga vördnadsfullt:

”Hvad vill den där barbaren Thoas?
Jag af hans sällskap platt ej roas!…”

Thoas, spelad af komikern Berg, inträder skälfvande af rädsla, därför att, efter hvad han omtalar,

”mitt lif ju hotadt är, som ödet mig förkunnar!
 En spåkärng mig så kraftigt sad',
att om jag minsta nåd åt någon främling unnar,
 skall hans försköning bli min död.”

Och fortsätter på Stånddrabantsmarschens melodi:

”Dag och natt
svag och matt
grymt jag bäfvar,
om blott en katt