122
en anmärkningsvärd ledighet i hopflätandet af intrigen, en flödande kvickhet, godt lynne och en beundransvärd förmåga att skapa tacksamma roller utmärker honom på detta område. Hans stående tema var naturens och känslans rätt gentemot sociala skrankor, sedvänjor och auktoritet. Utan tvifvel var Kotzebue en mycket stor begåfning, kanhända den största teatraliska talang, som Tyskland någonsin frambragt, säger Johannes Scherr, och i samma anda yttrar sig Gustaf Ljunggren, men hans falska sentimentalitet, effektsökeri och lösliga moral, som höljer sig i prunkande förklädnad och begagnar sig af ihåliga floskler, äro svåra fel, och han har såsom människa och skriftställare klart och tydligt visat, att talangen behöfver karaktärens underlag för att skapa något stort och varaktigt. Lika öfverskattade som Kotzebues dramer på sin tid voro, lika spårlöst försvunna från scenen äro de i våra dagar. Af hans tvåhundranitton dramatiska alster har i Sverige uppförts icke mindre än halfva antalet, och många af dem ha i Stockholm gifvits hundra gånger och därutöfver. Flitiga öfversättare af hans pjäser voro aktören Björn, expeditionssekreteraren Gabriel Eurén och litteratören Mårten Altén.
Till hans mest omtyckta pjäser hörde ”De okände eller ”Verldsförakt och ånger”, dram i fem akter, som från 1791 till 1836 gick etthundratio gånger öfver scenen. Den var af Björn lokaliserad till Värmdön såsom ”det enda ställe nära Stockholm, där man snarast kan lefva okänd”, efter hvad han yttrar i sitt företal. Hufvudrollen, den okända ångrande synderskan Amalia spelades af Fredrika Löf, till hvars
