Sida:Personne Svenska teatern 2.djvu/138

Den här sidan har korrekturlästs

130

personal uppträdde hon dock samtidigt under ett par år hos Stenborg, där hon bland annat utförde grefvinnans roll i "Figaros bröllop". Bäst var hon emellertid i tolkningen af behagsjuka, nedriga karaktärer, giftblanderskor, hustyranner, o. s. v. I tredje delen af von Zeipels roman "Seton" beskrifves hon såsom "lång och mager, med långlagdt ansikte, spetsig haka och svartbruna ögon, i hvilka en dyster eld brann. På kindknotorna tycktes det gulbleka skinnet sitta liksom fastsmetadt. Hennes utseende svarade således fullkomligt till hennes genre, som uteslutande var den diaboliska." Detta porträtt hänför sig utan tvifvel till hennes sista lefnadsår, då lungsot starkt angripit henne. Vid aktören Schylander var hon efter hans hustrus död fäst med ömma band och blef enligt Dahlgrens Anteckningar på sin dödsbädd vigd vid honom i augusti 1802. Egendomligt nog kallas hon dock i personförteckningen till den redan i början af 1801 tryckta pjäsen "Abbe de l'Epée" för fru Schylander. Hon dog i oktober 1802. En alldeles förträfflig efterträderska såsom tant Vivica fick hon i Anne-Sofie Frodelius, till hvars bästa skapelser den hörde.

Lindegrens öfriga pjäser voro fyraaktskomedien "Lycksökaren", hvars fyndigt hopkomna, rätt roliga scener och sentimentala moral hade mycket stor framgång, spelad af Hjortsberg, Schylander, Lundberg, Uttini, Maria Franck och Louise Remy, m. fl., ehuru värdet ligger helt och hållet i dialogen, ty någon egentlig intrig finnes här lika litet som i det föregående stycket; femaktsdramen "Kärlek och hemsjuka", en alldeles för långt utdragen historia om en engelsman, hvilken gått i svensk tjänst som