186
kunde ge en efterpjäs ”af nog vidd, att den kunde locka mängden”, ty, tillägger han, teaterns plikt är väl att ge dylika pjäser, men utan förlust. De tre representationerna hade sålunda icke lämnat något fördelaktigt resultat. Samma bref ger äfven upplysning om dåtida författarhonorar. Nordforss skrifver, att Leopolds andel af de tre representationerna utgjorde 120 rdr 16 sk., hvadan 130 rdr af det ackorderade arfvodet återstod. När stycket efter flerårig hvila återupptogs 1821 med Sara Strömstedt i titelrollen, hade författaren vidtagit betydliga förändringar. I synnerhet var femte akten nästan helt och hållet omarbetad, och tragedien mottogs då med långt större bifall än nu var fallet.
⁎
Af Frankrikes författare representerades Molière genom ”Läkaren mot sin vilja”, som gick en gång, ”Den girige”, som nådde tre uppföranden, och ”De löjliga preciöserna” som med Hjortsberg såsom Mascarille hade större framgång. Af Voltaire, som förr regerat enväldigt på den svenska scenen likaväl som på den franska, gafs endast ”Mahomet eller Fanatismen” i en utmärkt öfversättning af Valerius elfva gånger och ”Semiramis” i Anders Karlsson af Kullbergs lika förtjänstfulla tolkning. Den uppnådde dock ej mer än fyra föreställningar, och det i trots af att publikens favorit Fredrika Löf utförde titelrollen alldeles briljant. I synnerhet beundrades det verkligt kungliga majestät hon förstod att inlägga
