140
I början af 1800-talet hittade man på att för de parisiska bulevardteatrarna sammanskrifva en med grofva effekter utrustad folklig dram i den känslostarka riktningen, hvilken försågs med korta musikstycken bestämda att understryka vissa händelser, en persons inträde på scenen eller bortgång därifrån, en hemlighetsfull scen och dylikt. Innehållet i dessa så kallade melodramer var byggdt på nästan oförändrade grundvalar. Händelsen tilldrar sig mellan fyra hufvudpersoner: en tyrann, befläckad af alla möjliga laster och passioner; styckets hjältinna, en ung kvinna, prydd med alla upptänkliga dygder och de mest älskvärda och intressanta egenskaper; en ung älskare, som är kär i den olyckliga kvinnan, och slutligen en enfaldig stackare, som skall locka publiken till skratt midt under tårarna. Tyrannen förföljer sitt offer, som lider outsägliga kval, men då hennes förtviflan och fasa nått höjdpunkten, kommer i det rätta ögonblicket riddaren för att befria henne och på hennes förtryckare ta en ryslig hämnd med hjälp af den komiske figuren, som alltid ställer sig på de förtrycktas sida, i synnerhet då de få öfvertaget. Styckets innehåll var alltid lika rörande som moraliskt och undergick inga andra förändringar än dem, som betingades af omständigheterna och de uppträdandes sociala ställning. Hjältinnan tillhörde än borgarståndet, än var hon prinsessa. Tyrannen var ibland en grym och blodtörstig furste, ibland en med en spetsig filthatt prydd röfvarhöfding, som vandrade omkring i trattformade stöflar och med en hel arsenal i bältet. Hvad komikern beträffar, var han alltid enfaldig, ofta pultron, någon gång
