144
bordet. Lisette ikläder honom därför en doktors dräkt och går att öppna. In träder en sockenskolmästare, som vill bli älskad af en ungmö, och Crispin ordinerar honom en dosis piller. Därefter kommer en flicka för att fråga honom, hur hon skall kunna få igen en liten hund, som hennes matmor förlorat. Hon får också piller att ta in. Slutligen råkar han ut för doktorn själf, som vill inhämta sin ämbetsbroders råd i fråga om en patient. Crispin, som icke kan komma undan honom, ordinerar till doktorns stora förundran piller åt honom också. Slutligen kommer Lisidor, igenkänner Crispin, allt blir förklaradt och slutar på bästa sätt. Sedan pjäsen spelats i flera år, nödgades man en afton på grund af ett hastigt påkommet sjukdomsfall utesluta älskarinnans roll, och sen dess gafs pjäsen alltid utan henne, något som nog icke så lätt låter sig göra med hvilken komedi som helst. Hvad de tyska författarna angår, torde för den tiden i allmänhet gälla, hvad som helt ironiskt anfördes i månadsskriften ”Carolina”, hvilken utgafs i Lund: ”Hvarken Emilia Galotti eller Miss Sara Sampson eller Clavigo, Stella eller Dyveke får man se på vår smakfulla skådeplats. Herr von Kotzebue, den ömme, den starke, den människokännande herr von Kotzebue, se det är vår ledstjärna i smakens värld. Fritt må afunden kalla hans flesta pjäser för skenfagra foster af yrslan, hvilka äro utan sannolikhet i händelserna, utan människokännedom i karaktärerna, af ett tomt, ett tröttsamt ordsvall och skakande hjärtat med några vilda drag. Vi skola veta att värdera detta, tyvärr, annorstädes så obilligt
