intresse, som figurens rang, ålder och olyckor borde uppväcka, kunde jag icke låta bli att skratta.” Och då han kort därefter fått se premiären af ”Macbeth” anser han denna tragedi för en andra del af ”Kung Lear”. Han berättar, att första akten blef lifligt applåderad, men att mummel sedermera förekom oftare än applåder, och skrifver slutligen: ”Om man på detta sätt fortsätter att från scenen förvisa all nobless och anständighet, skulle det icke förvåna mig, om jag en vacker dag på Operan finge se Jupiter berusa sig, Mars slåss på en marknad och Venus göra något ändå värre.”
Märkvärdigt nog uppenbarade sig Shakspere i svenska landsorten långt innan han framträdde i hufvudstaden. I mina anteckningar om Gustaf III:s teater omtalas, huruledes den Seuerlingska truppen redan 1776 för första gången gaf ”Romeo och Julia” på Norrköpings teater, att detta skådespel 1781 uppfördes i Göteborg under herr von Blancs direktion, och att ”Hamlet” 1787 gick öfver samma scen i Andreas Widerbergs gestalt. Att Shakspere redan då spelades i Göteborg berodde utan tvifvel på, att engelskt inflytande länge gjort sig gällande i den stora handelsstaden vid Göta älfs mynning.
Men om Shakspere den tiden förvägrades hemortsrätt på Stockholmsscenen, blef en hans landsman, Richard Cumberland, så mycket välkomnare med sin femaktsdram ”Juden”, som väl icke tillhör den engelska teaterns bästa alster, men dock utmärker sig genom ypperliga scener, kraftig karaktärsteckning och verklig kvickhet. I titelrollen, juden Schewa, firade Lars Hjortsberg genom sin förträffliga
