af sorg och glädje, ömhet och harm, sällhet och förtviflan, hvilka, på samma gång replikerna bröto fram öfver hans läppar, återspeglades i hans blick och anletsdrag.
Sålunda gestaltar sig i korta drag den kungliga svenska talscenens utveckling under slutet af sjutton- och början af aderton-hundratalet. Det pseudoklassiska dramat är på väg att gå under. Man söker mer och mer frigöra sig från de tre enheternas tryckande tvång, från tidens, rummets och handlingens enheter, och äfven innehållet förändrar karaktär. Antikens hjältar försvinna, det tredje ståndet framträder på scenen liksom i staten. Man ser nu den harneskprydde riddarens gestalt vid skön jungfruns sida skrida fram öfver tiljorna lik en medeltida drömsyn, omgifven af sagans trollska skimmer, och romantikens drama börjar sitt segertåg öfver Europas scener.
⁎
På sångscenen gaf man alltjämt de stora operorna af Gluck, Naumann, Sacchini, m. fl. ehuru rätt sparsamt. Så hade ”Iphigenie uti Auliden” vid reprisen 1802 i flera år varit försvunnen från repertoaren. Musiken till denna mästerliga lyriska tragedi intager visserligen icke första rummet bland den odödlige Glucks förträffliga arbeten, men har dock med skäl ända från dess första framträdande på scenen utgjort alla kännares förtjusning och mottogs åter med det största bifall af publiken. Kritiken tyckte
