152
på scenen. Dess medlemmar hade, liksom ännu i dag koristerna på teatrarna i Italien, blickarna endast riktade på kapellmästarens taktpinne eller på åskådarna i salongen och frågade föga efter, om hjälten eller hjältinnan eller kanske bådadera vredo sig i dödskval framför deras fötter. Kritiken råder t. ex. de herrar och damer af kören, som omgifva fru Müller i den af henne så mästerligt spelta tredje akten af ”Iphigenie” att skaffa sig något begrepp om det, som föregår omkring dem, ”och icke genom en animalisk liknöjdhet, en dödlik brist på deltagande, fördärfva den illusion aktrisens lifliga spel väcker”. Man började nu äfven offentligen fordra en öfverensstämmelse i kostymen med den tid och det folk, där handlingen föreställes tilldraga sig, något som onekligen höjer illusionen och ökar kännarens nöje. Efter hundra år ha vi omsider hunnit så långt, att den manliga dräkten numera oftast är alldeles riktig. Den kvinnliga däremot är fortfarande lika ofta oriktig, beroende på aktrisens fåfänga eller obenägenhet att vika från dagens mod, parad med vederbörandes artiga eftergifvenhet.
Den 29 januari 1801 uppfördes för första gången ”Renaud”, opera i tre akter med musik af kapellmästaren Hæffner och baletter af Terrade. Titelrollen sjöngs af Karsten, den syriska prinsessan Armide, hans älskade, af kapellmästarens fru, född Gertrud Forselius, och hennes fader Hidraot af den kalle och stele men med en förträfflig röst begåfvade bassångaren Savenius. Maria Franck sjöng amasonen Antiope, och Jeannette Wässelius, Ulrika Wennerholm och Anne-Sofie Frodelius hade mindre partier.
