Sida:Personne Svenska teatern 2.djvu/162

Den här sidan har korrekturlästs

154

Forselius, från hvilken han skildes 1807, och dog 1833. Hæffner var ett original, på äldre dagar en liten gubbe med en krans af grått krusigt hår, lifliga ögon, platt näsa, bred mun och talade med strömforsens häftighet en barbarisk rotvälska af nedersaxiska och svenska. Inom teatern och Musikaliska akademien var han ett ständigt föremål för begabberi och missaktning. Man gjorde sig lustig öfver hans häftighet och hans rotvälska, hvaröfver han blef ännu mera rasande. ”Agtriseback”, ”ferpannete pyke” lät det då. Med hela kapellet låg han i beständigt gräl, han tåldes af ingen, och det berättades, att de berömda valdthornisterna Steinmüller en gång så handgripligen tillrättavisat honom, att han blef sängliggande. Han måste skicka efter dåvarande konsertmästaren Du Puy för att be honom anföra. Du Puy, som kände till historien, sporde deltagande efter hvad som fattades honom. ”Jack er ferpannet schuck, jack tror jack fått schlag”, sa' Hæffner. ”Många?” frågade Du Puy med en ironisk min.

Hans intolerans mot alla nyare kompositörer, såsom Weber, Rossini, m. fl. var otrolig. Hans påstående var ständigt: ”Entel, Kluck und Pack (Hændel, Gluck och Bach) er Kut Fater, Kut Sohn und ten Helge Ante i musikken, resten er pare tynge!” För det allmänna lugnets skull måste han slutligen aflägsnas. Han kom då, 1808, till Uppsala såsom director musices, och med honom började den akademiska musiken en ny tideräkning. Hans företrädare, en gammal f. d. lifdrabant vid namn Leijel, spelade en erbarmlig fiol, och de, som hört det