slingerbult raglade in genom dörröppningen och klamrade sig fast vid husgafveln. Där stod han kvar en lång stund och brottades mot väggen under de mest löjliga försök att komma därifrån, allt medan han sjöng den kända visan:
”Hej! det vinet smakte godt, pirum,
men jag tror jag rus har fått
cum colleri perse pirum,
pirum nostrum parium
cum colleri duridarium.” o. s. v.
Slutligen ramlade han omkull under trädet, i hvilket hans medbroder blifvit upphissad i gungan. Den där tiden, då det icke var någon skam att berusa sig, icke ens inom de högre sällskapskretsarna, och man jämt såg druckna personer både inomhus och på gatorna, hade publiken ofantligt mycket roligare åt dessa befängda upptåg än hvad den kanske skulle ha i våra dagar, och med Hjortsberg såsom Polykarpus gick pjäsen på Kungliga teatern ytterligare öfver hundra gånger. Den gamla älskvärda, gladlynta folklifsbilden ”Tillfälle gör tjufven”, som sedan 1788 stått på Munkbroteaterns spellista och där gifvits femtiotvå gånger, rönte en ännu större framgång på de Kungliga teatrarnas tiljor, då dess lifliga scener våren 1802 ånyo framfördes i rampljuset. 1859 hade den hunnit gifvas närmare hundrafemtio gånger och återupptogs vid Operans sekularfest 1882. Pjäsen gafs ursprungligen af hofvets damer och herrar på Ulriksdals slott 1783, vid hvilket tillfälle Karl Mikael Bellman sammanskref och utförde den rolige Marktschrejerns roll, en figur som han
