rasande. Förmodligen anfäktade sig hela den svinahjorden, i hvilken Jesus indref djäflarna, ej så fasligt, ty snedsprång, dängskutt — jag kan ej finna några mera passande uttryck — voro så förryckta, att jag i hast trodde mig flyttad på Danviken, och åskådarna, öfver hvilka en häftig klappningsanda nedkom från höjden, kunde just ej heller öfvertyga mig om motsatsen. Men, bror, dåningarna de voro mästerliga, ty hon föll ihop som en fällknif. Dessutom skulle hon vara sjuklig utaf sig, så det var ganska naturligt.
Vet du, om alla präster i Svea landom öfverflyttade alla sina fukter, när andan faller på dem, på en präst, skulle denne präst ändå ej öfvergå hennes sätt att uttrycka sina böner, ty de voro så, att faen själf, om han fick se en sådan andäktig läsare, skulle inte, om han också hade kontrakt med blodsunderskrift, våga att knipa en fattig syndare. Det vore ganska väl, om några af våra nya adjunkter ville fara dit och lära sig några gester.
Det sorgliga i Johannas belägenhet verkade så starkt på mina känsliga nerver, att jag utbrast i gapskratt. En tre eller fyra röster hördes göra mig sällskap af hjärtans grund; men i en hast grep det hedervärda publikum sig an med en applåd. Jag trodde det vara en pik och klappade med, men — hvad tror du väl? — det var rena allvaret; på min ära var det inte det. Jo, så går det, när man tänker i fåvitsko. Men redan för mycket om mamsell Franck.”
När man läser denna Klas Livijns drastiska beskrifning på Maria Francks berömda framställning af Johanna af Montfaucon, kan man förstå, att hon,