168
såsom elev af den ryktbare franske skådespelaren Monvel, liksom äfven öfriga agerande i de tragiska scenerna använde den högtrafvande diktion och det starka spelsätt, som fransmännen ännu i dag inom tragedien till en viss grad bibehållit, och som äfven de tyska skådespelarna af den gamla skolan begagnade. Såsom deras siste framstående representant får man väl anse den för några år sedan aflidne tragikern Adalbert Matkowsky, den siste skådespelaren af den moraliska halt, som Rousseau i så kraftiga färger skildrade i sitt berömda bref till d’Alembert.
Alexandrinen var under den gustavianska tiden på vår scen erkänd såsom uttryckssättet för det högstämda och poetiska, och man talade den så, som man af fransmännen fått lära sig det. På samma sätt behandlade man sedermera den af alexandrinens mästare, Leopold, så omhuldade femfotade jamben. Men man betonade ofta nog versmåttet för starkt och framhäfde rimmen ända till öfverdrift, hvarigenom en oupphörligt återkommande höjning och sänkning af rösten, en sjungande entonighet uppkom, som uttröttade åhörarna. Några af de sceniska artisterna gingo då till en motsatt ytterlighet och kastade alldeles bort det rytmiska framsägandet af versen. I slutet af den period, med hvilken vi här sysselsätta oss, lofordades till exempel Ahlgren, Hjortsberg, Schylander, Cederholm och fru Kuhlman för att de halkade öfver ”de tröttande rimmen” och uttalade versen som prosa. Detta felaktiga beröm visar, att de öfriga skådespelarna hade för vana att framhålla rimmen på bekostnad af sammanhanget och trumfa fram versmåttet, så att det slutligen verkade pinsamt
