Sida:Personne Svenska teatern 2.djvu/178

Den här sidan har korrekturlästs

170

att tala med sansning: ”Hvar och en, som vet, huru svårt det är för våra aktriser att iakttaga den senast föreskrifna regeln, skall visst erkänna denna öfversättarens erinran för i allmänhet både giltig och nödig.” Det var mot denna onatur i talet vår genialiske de Broen på sin tid ehuru förgäfves inlade sin gensaga, då han uppträdde i Leopolds tragedi ”Oden”. En af de främsta skådespelarna från århundradets början, Gustaf Åbergsson, dref den franska skolans maner till det yttersta. Hans tragiska lidelsefullhet och svulstighet var svår. I de starka scenerna skrek han ut orden, eller också hväste han fram dem och rullade med ögonen, men beundrades mycket af alla, som hyllade den skolans grundsatser, och de voro den tiden de allra flesta. Men samme man var också samma skolas lärjunge i komedispelandet, det vill säga högst utmärkt. En sådan grandseigneur som han har ingen framställt hvarken förr eller senare, liksom heller ingen öfverträffat honom såsom Tartuffe. På samma sätt var Hjortsberg i högsta måtto förträfflig i den Molièreska komedien, bland annat såsom Mascarille i ”De löjliga preciöserna”, ”Den girige” och framför allt såsom Orgon i ”Tartuffe”, i hvilka pjäser han af Monvel undervisats i det franska spelsättet. Personer, som sedermera sett samma stycken utföras i Paris, försäkrade, att det till och med i detaljerna funnos förvånande likheter mellan honom och de franska artister, hvilka utförde hans roller, något som visar, huru väl de Molièreska traditionerna bevarats genom århundradena.

Till den tragiska öfverdriften i spel och tal