Sida:Personne Svenska teatern 2.djvu/179

Den här sidan har korrekturlästs
171

kommo äfven de förkonstlingar, hvari vissa skådespelare under årens lopp förirrade sig. 1809 klagar en kritiker öfver primadonnans alltför breda uttal, så att hon sade tjarlek och hjarta i stället för kärlek och hjärta. En af vår scens prydnader under förra hälften af 1800-talet, Olof Ulrik Torsslow, försvagade intrycket af sin härliga röst genom det tillgjorda sätt, på hvilket han efter en tioårig teaterverksamhet började framsäga orden vid de patetiska utbrotten i tragedien. Till exempel:

För fosterlandets väl och för dess gamla lagar
jag offrat all min kraft i nätter som i dagar.

Här fördubblade han konsonanten g i rimorden och lade tonvikten på sista stafvelsen, så att det blef laggár och daggár. Dessutom uttalade han i allmänhet vokalen a i ett mycket högt tonläge. Dessa hans maner öfverskyldes naturligtvis af framställningens stora förtjänster i öfrigt, genom hvars sjudande värma och stormande kraft han ovillkorligen ryckte den stora publiken med sig, om han än stötte en och annan estetisk finsmakare för hufvudet. Men han fick efterapare, som under årtionden fortplantade detta konstlade sätt att tala, utan att äga hans geni, och då blef det mindre njutbart. Många bland oss äldre minnas nog ännu från ungdomstiden med ett småleende, hur det talades och agerades på landsortsscenen, när de dåtida tragedierna och melodramerna framfördes efter de traditioner dessa skådespelare hade från ”den stora tiden”. Och för mina öron ljuda ännu efter mer än fyrtio år Nils Almlöfs sätt att framsäga några rader i en af Edvard