10
ha ådragit riket några egentliga olyckor,
blifvit
föremål för ett hat så allmänt, att kanske ingen annan
svensk statsman fått röna något likartadt, om ej
möjligen Erik XIV:s ryktbare gunstling Göran
Persson.[1] En af hans åtgärder, som inom
teaterintresserade kretsar väckte mycken ond blod, var det den
26 februari 1793 utfärdade "Kungliga plakatet
angående sabbatens tillbörliga firande", hvilket
upphäfde den af Gustaf III 1786 meddelade tillåtelsen
för teatrarna i Stockholm, Göteborg, Norrköping och
Åbo att uppföra skådespel äfven på sön- och
helgdagar.
⁎
Med Gustaf III:s död upphörde såväl de svenska som franska skådespelen på Bollhusteatern. Innan konungen den ödesdigra 16 mars infann sig på maskeraden i Operahuset, där han träffades af lönmördarens skott, hade han bevistat det spektakel, som blef den franska truppens sista, och den 21 april afskedades densamma genom en skrifvelse från förmyndarregeringen. Hvad den Svenska dramatiska teatern beträffar, förflyttades dess representationer till Operans scen, där de återigen började i midten af november, för att året därpå, samtidigt med att det gamla Bollhuset nedrefs, finna en ny skådeplats åt sig inredd i den så kallade Arsenalen.
Genom ett kungligt bref i maj 1792 erhöll Stenborg rättighet att åter öppna sin teater redan efter
- ↑ Se Rosensteins bref till Engeström november 1796.
