172
Bäckströms enaktare, där han utförde den ålderstigne Gustaf Vasa:
”Och landet blef fritt,
ty hvar gjorde sitt,
och ingen var rädd hos herr Gösta!”
De två första raderna började han i vanlig ton, men åkte mot slutet af dem upp i hög diskant. Den sista raden däremot fördes småningom nedåt i den djupaste bas. Och han ansågs ändå ha modifierat sig efter den nyare tidens fordringar.
I komedien och lustspelet agerade och talade man för öfrigt långt friare och naturligare, ty man rörde sig där mera på verklighetens grund, om än skådespelarna stodo uppställda i en rad nere vid rampen och aldrig fingo vända ryggen åt åskådarna. Mot detta stela och det dagliga lifvet föga motsvarande spelsätt bröts hos oss först i slutet af 1840-talet, sedan Carl Sundberg en längre tid studerat de utländska teatrarna, hvarunder han äfven vistades tio månader i Paris, och framför allt efter Edvard Stjernströms utrikes resor. På hans scen, den dåvarande Mindre teatern, infördes det moderna franska konversationsstycket, och de unga franska realisterna, en Augier, en Sardou, blefvo där gifna. I midten af 1850-talet väckte det formlig sensation, då vid ridåns uppgång till en af den förres komedier de spelande sutto kring den öppna cheminéen på vänstra sidan af scenen i stället för att som vanligt stå nere vid rampen. De som mäktigt bidrogo till det realistiska spelets införande på våra scener i slutet af 1850-talet voro, utom Stjernström själf, Knut
