180
emedan han ansåg, att det icke kunde behaga publiken. Hjortsberg, som genast hade klart för sig, hvad han kunde göra af Nadels roll, var däremot af en annan mening, envisades att få upp det på repertoaren och garanterade, att det skulle gå femtio gånger. ”Ja, kan herrn det”, sa’ Edelcrantz, ”så ska’ herrn också få recetten för femtionde uppförandet.” ”Tack”, svarade Hjortsberg, ”men jag anhåller att få skriftligt på det löftet.” Direktören log och villfor Hjortsbergs begäran. Pjäsen uppfördes och gick med lysande framgång på grund af Hjortsbergs mästerliga spel. Det drog om ett par år, ty den tiden filade man icke på med samma stycke dag efter dag, tills det var utspeladt, men då pjäsen omsider gafs för femtionde gången, och publiken efter slutet med vanligt jubel hälsat den store skådespelaren, uttryckte direktören sin glädje öfver ”det fulla huset”. ”Jag är också rätt glad”, replikerade Hjortsberg, ”ty recetten är min.” — ”Hvad säger herrn? Är herrn galen?” — ”Nej”, svarar Hjortsberg och tar fram direktörens skriftliga förbindelse, ”här har jag beviset.”
⁎
Den håg för teatraliska nöjen, som under tjusarkonungens dagar så småningom bemäktigat sig alla klasser, fortlefde ännu under Gustaf IV Adolfs regering. Karakteristiskt är till exempel Adlerbeths meddelande till Rosenstein år 1798, att också i Sunnerbo, ”en af det magra Smålands magraste bygder”, uppfördes komedier af ett skådespelarband, som
