Sida:Personne Svenska teatern 2.djvu/199

Den här sidan har korrekturlästs
191

fingo en sorglig afslutning genom arfprinsens hastiga död i Arboga under hemresan. Ledsnaden satte därefter sin stämpel på hofvets hvardagslif, och konungen ägnade sig uteslutande åt regeringsärenden och politiska vurmerier.

För att förströ sin gemål företog han i juli 1803 den för Sverige och honom själf så ödesdigra resan till Tyskland. Den hyllning, som mötte honom redan vid hans ankomst till Frankfurt af Tysklands och andra länders furstar, den mängd af högförnäma franska emigranter, som af honom hoppades deras fäderneslands befrielse, allt detta gaf åt hans högmod en flykt, som hans svaga omdömesförmåga ej förmådde styra, och det låg sanning i hofkansleren Zibets ord: ”Det är då tusan djäflar, att en herre, som visar så mycket förstånd i våra inhemska saker, skall vara så galen i de utländska.”

Under konungens uppehåll i Weimar gafs Schillers ”Wallenstein” såsom galaspektakel för honom, och den store skalden förde dit sin son för att visa honom ”den då lefvande märkligaste regent, arftagaren af den store Gustaf Adolfs namn och krona”. Efter skådespelets slut talade konungen länge med Schiller, på hvilken han gjorde ett lifligt intryck, och lämnade honom till minne en dyrbar juvelring.

⁎              ⁎

Omsider återvände de kungliga personerna i januari 1805 öfver Danmark till Sverige och ankommo den 7 februari till Stockholm. För att fira deras återkomst gafs den 11 februari ett galaspektakel,