192
hvarvid operan ”Cora och Alonzo” uppfördes, då Stenborg trots sina femtiotvå år med bravur sjöng Alonzos parti. Dagen därpå gåfvo officerarna af Stockholms garnison en lysande bal i stora börssalen, vid hvilket tillfälle vår forna folksång, ”Bevare Gud vår kung”, för första gången afsjöngs. Den var skrifven af dåvarande förste direktören för Kungliga teatern Edelcrantz efter den engelska folksången. Karstens härliga stämma gjorde därvid en skön effekt, men det bästa saknades dock: entusiasmen och kärleken till den konung, som firades. Ty lika populär konungen var bland de lägre klasserna för sin gudsfruktan, enkelhet, rättvisa och stränghet mot hög och låg, lika litet omtyckt var han af hofvet, den högre societeten och den tidens opposition, nämligen de liberalt och franskt sinnade, för sin sträfhet, sparsamhet, själfrådighet, afsky för nöjen och för allt slags frihet.
Några månader efter sin hemkomst afskedade konungen den franska teatertruppen, såsom förut berättats, och då Kungliga teaterns direktion hösten 1806 beredde sig att börja det nya spelåret, väcktes en allmän bestörtning genom ett från konungen ankommande bref, dateradt Beckaskog den 27 september, af innehåll: ”Att till vinnande af en betydlig besparing i Kongl. M:ts handkassa kommer Stora operan alldeles att indragas, samt nu genast anses som upplöst. Däremot må indragningen icke sträcka sig till upphäfvande af de små så kallade operetter, som oftast endast på Mindre teatern blifvit gifna, hvilka kunna umbära kören och baletten och hvarvid flera af de spelande ej egentligen höra till Stora
