tungt. Hertig Karls hof var däremot alltid muntert och fritt från all öfverdrifven etikett, hvartill mycket bidrog hans gemåls okonstlade och glada lynne, och upphöjelsen på tronen gjorde däri inga förändringar. I stället för Gustaf IV:s baler för tusen personer eller middagar för flera hundra, roade man sig med små fester, konserter och spektakler inom en liten utvald krets liksom på Gustaf III:s tid, och Oxenstierna var som förut hofskald. Bland annat gafs den 17 juli 1809, årsdagen af slaget vid Högland, en bland de vackraste fester, som ägt rum på Stockholms slott. Den inleddes af en prolog, skrifven af Oxenstierna, med musik af konsertmästaren Müller och kammarmusikus Crusell, och var en hyllning icke blott åt den nye härskaren utan äfven åt Gustaf III:s minne. Svea utfördes af statsfrun grefvinnan Aurora Gyldenstolpe, Mars af grefve Karl Anckarsvärd och Neptun af hofmarskalken baron Fredrik Klingspor, riksbekant för sina stora fötter, hvilket gaf den kvicke grefve Robert Rosen anledning till det infall, att det var alldeles riktigt, att man placerat hafvets gud på ett par kanonslupar. Fyra sirener framställdes af grefvinnan Erik Cederström samt fröknarna Lewenhaupt, Friesendorff och Silfversparre, hvilka sjöngo:
”Öfver rymden af den bölja,
som har sett hans första bragd,
svärja vi att hjälten följa,
hvar hans kungaflagg blir laggd,
och med hägnad af de länder
himlen lämnat i hans makt,
åt hans vimpel och hans stränder
helga en odödlig vakt.”
