”Glädjens barn! dem vänskap, dygd och snille
samlat här i Nöjets högtidslag!
för den drottning, som åt eder ville
lämna hägnande sin blick i dag,
fyllen upp med rätt af tacksamheten
vördnadens såväl som hjärtats bud:
sången sakna må fullkomligheten,
känslans röst är mer än lyrans ljud.
Hennes godhet ej sitt bifall nekar
åt de konster dem hon gett försvar.
Främst i Gracernas och Smakens lekar
fordom själf hon deras krona bar.
Sångmön då får åter med Behagen
nalkas Hedvig som i förra dar.
Om hon är från dem som drottning tagen,
är hon där som skyddsgudinna kvar.”
Prinsessan Sofia Albertina hedrade han med dessa
strofer:
”Ren församlades inom vår hydda
Nöjenas och Sångens barn i kväll,
ren en älskad drottning att dem skydda
viste sig i deras glada tjäll;
men en glans ännu var öfrig blifven
för det rum, där ädla konster bo,
och den blef med Albertina gifven,
när hon kom att skåda deras ro.
Vänligt då hon i vårt samljud känne
offren på en gång förenade
af den gärd vår kärlek ger åt henne
och af den, som vi åt minnet ge.
Hvar sig smak, behag och snille visa
vårdade bland oss af hennes ätt,
Gustafs syster, dottern af Lovisa
tar dem mot med ärfd och egen rätt.”
