214
misstror besättningen på slottet och vill lämna bevakningen åt den nya trupp, som ankommer. Den består, som man kan ana, af Edvinskys vänner, hvilka slagit kosackerna och nu inträda i deras kläder. Slottsvakten instänges i en af salarna, Ragotzi befrias, och Zamoski ämnar nu låta döda Edvinsky i hans makas åsyn, som förgäfves ber om nåd för honom. Han är redan färdig att dö, men i samma ögonblick Zamoski ger de förmenta kosackerna tecken att lägga an, rusa de på honom, gripa och afväpna honom. Edvinsky är emellertid alltför ädelmodig att själf straffa sin fiende, utan öfverlämnar honom åt lagarna att dömas. Peters inkommer med Angela, och både han och Polina få löfte om stora belöningar. Man kan just icke förebrå författaren, att han sparat på effekterna, men å andra sidan måste man medge, att få pjäser mera stöta sannolikhet och god smak för hufvudet än denna. Emellertid lära de spelande till största delen öfverskylt styckets många brister. Ahlgren var förträfflig i Zamoskis roll liksom Åbergsson i Edvinskys. Såsom Floreska hade Karolina Kuhlman sin första tragiska uppgift och löste den på ett högst förtjänstfullt sätt. Fru Fahlgren, såsom fru Hæffner sedan 1808 kallades, spelade Polina och Axel Cederholm Ragotzi särdeles väl. Lars Hjortsbergs lifliga aktion och oefterhärmliga mimik gaf åt Peters roll en lyftning, som den knappast i sig själf äger, och hans unga dotter utförde Angela ”med all den älskvärda naivité, som tillhör hennes ålder, och dansade med ett behag, som förvärfvade henne ett odelt bifall äfven bland den delen af publiken, som äger nog liten känsla för det sköna att uttrycka sitt
