nöje genom skrik”, efter hvad en af de närvarande försäkrat oss.
Under åren 1809 och 1810 blef emellertid Operans scen icke särdeles ofta begagnad. Operettspektaklerna gåfvos mestadels på Mindre teatern, vanligen måndagar och torsdagar, och Karl XIII:s afsikt att på Operan återupptaga musikverk i den högre stilen kunde ej på något fullt värdigt sätt förverkligas till följe af de ringa sångkrafter, som stodo direktionen till buds. De unga voro ej ännu mogna för de maktpåliggande uppgifterna, ehuru man med alla krafter arbetade på deras snabba utbildning, liksom man äfven inrättade nya kör- och balettskolor. Af de äldre artisterna, som vid Operans indragning 1806 pensionerades, var det endast Karsten, hvilken ännu med framgång kunde låta höra sig.
Karl Stenborg, som till följe af sin förstörda ekonomi måste bilda en teatertrupp och med den beresa landsorten alltsedan hösten 1804, samtidigt med att han ehuru sällan uppträdde på Operan, tog offentligen farväl af Stockholmspubliken vid en till hans förmån anordnad konsert i riddarhussalen den 27 februari 1808. Elisabet Olin sjöng då ännu en gång trots sina sextiosju år med förvånande färdighet en aria di bravura och återkallade därmed hos de äldre minnet af Operans forna glansdagar. Själf föredrog Stenborg ett af honom både till ord och musik komponeradt recitativ med aria samt kupletter, där det bland annat hette:
”Det var en blick så mild, så tjusande,
som skyddande mig uppå scenen förde.
Ung, utan hopp, ett prof jag vågade
