sjuttioett år gammal. Året därpå dog hennes man, förste konsertmästare i kungliga hofkapellet och en af sin tids förnämsta violinvirtuoser.
Kristofer Karsten pensionerades äfven 1806, men fortfor dock att mot särskildt arfvode emellanåt uppträda på Operan, sista gången på galaspektaklet den 6 november 1821, då han vid sextiofem års ålder ännu en gång briljerade med sin konung Oedip. Ehuru rösten blifvit något tunn, var han dock i det artistiska utförandet ännu i det närmaste allt hvad han varit på höjden af sin förmåga, efter hvad samtida försäkrat. ”Där han blind och stödd på Antigone framstapplade i sin grekiska dräkt och trefvade framför sig med stafven, var hans figur så ädel, så antik, att han till illusion återgaf bilden af dessa forntidens gestalter, som ännu befolka museerna i den eviga staden.” Karsten föddes i Ystad 1756. Hans sångaranlag voro redan tidigt så utvecklade, att han fick biträda i Lunds domkyrka vid universitetets jubelfest 1768. Då änkedrottningen tre år senare begaf sig till sitt hemland öfver Ystad, anordnades därstädes till hennes ära en konsert, hvarvid äfven Karsten lät höra sig. Drottningen blef så intagen af hans klockrena stämma, att hon skaffade honom tillfälle att studera vid den då nyss instiftade Musikaliska akademien från hösten samma år. När Gustaf III skapade svenska operan, blef Karsten anställd i kören och debuterade sedan i operabaletten ”Adonis” 1776 med sådan framgång, att han följande år af konungen sändes till Köpenhamn för att under ett helt år låta sin röst utbildas af den berömde italienske sångläraren Potenza.
