16
sakna den, känner jag mig manad att ömka afunden, förakta hatet och bele förföljelsen." En af honom ofta varierad fras var: "Det är mitt hopp, att svenska allmänheten tycks älska att upphöja mig till belöningen af dess dyrbara uppmuntran." Betecknande för honom såsom skådespelare är hans påstående i Stockholmsposten, att kritiken endast hade rätt att bedöma aktörens spel under själfva spektaklet men ej utanför teatern inför en allmänhet, hvaraf endast en liten del varit åskådare. Det målar förträffligt tidens omogna uppfattning af kritikens domsrätt.
Bland den klassiska repertoarens yppersta arbeten, som Björn företog sig att efter egna hugskott kläda om i svensk dräkt, märkes först och främst Calderons storslagna drama "Domaren i Zalamea". Genom en fransk mellanhand hade den tragiska upplösningen, då domarens dotter går i kloster, och hennes förförare får med lifvet umgälla sitt brott, förändrats så, att alltsammans helt trefligt slutar med giftermål mellan de bägge ungdomarna. I sin klumpiga öfversättning af denna franska bearbetning, som han kallade "Den värdige medborgaren eller Rättvisan är för alla", lyckades Björn ännu mer fuska bort innehållet och kryddade dessutom sin anrättning med en mängd öfverspända fraser och känslosamt pjunk i tidens smak. Trots detta fanns så mycket af styckets inneboende kraft kvar, att det slog an på publiken och rätt länge bibehöll sig på repertoaren. Men då han äfven fann för godt att på samma sätt försvenska Lessings "Minna von Barnhelm" efter en fransk förvanskning af det tyska
