uppmärksamhet, utmärkt som det var af känslans djup och idéernas rikedom. ”Clewbergs ode”, skrifver Adlerbeth till Rosenstein 1783, ”har en rikedom, en nyhet, en styrka i sanning och tankar, som jag sällan sett förbunden med en temligen harmonisk versifikation. Det är recenseradt i Stockholmsposten, och det är det första stycke, som jag där funnit berömdt.” Bland de af tidningen mest beundrade rader äro följande om den dygdige vid lifvets slut:
”Dig ger ej döden skräck, för dig han lian döljer,
han räcker blott sin arm, och du med nöje följer.
Odödlighetens hopp skall sväfva kring din säng
liksom en aftondagg på en förvissnad äng.
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
– – – – – – – – – – – Din äras rena sken
ej mörkna skall en gång, när tidens tempel remnar,
och han sin fallna tron till evigheten lämnar.”
Gustaf III lät kalla Clewberg till Stockholm, gaf honom fullmakt såsom kunglig sekreterare och utnämnde honom till andre direktör vid de kungliga spektaklerna 1783. 1786 skref Clewberg sitt ”Ode till svenska folket”, en sång full af nordisk anda och kraft, som väckte en allmän beundran. Det är egentligen ett lofkväde öfver Gustaf den tredje, där skalden i manliga toner prisar konungens dygder, vältalighet, milda sinne och förunderliga inflytande på folket, som gjorde
”att han sin egen själ i våra själar göt.”
Samma år invaldes han i Svenska akademien och blef för öfrigt ledamot af alla Stockholms
