mästerverket, råkade han illa ut, och i Stockholmposten syntes en gisslande satir öfver hans pjäsfabrikation. Den bestod af en låtsad skrifvelse "till Dramatiska sällskapet", däri han föreslår, att detsamma skulle med honom ingå ett kontrakt i åtskilliga punkter, af hvilka ett par här meddelas. "Först och främst äger jag, oaktadt Teaterns uttryckliga reglemente, förmånsrätt – jag begär den endast på lifstiden – före alla svenska auktorer af hvad namn de vara må: original-, imitations- eller versionsförfattare; så att, för det andra, Sällskapet – – med glädje antager hvad pjäser som helst Jag behagar lämna, det vill säga Mina sammelsurioversioimitaplagioriginaler eller efter mig Själf att tala: Mina pjäser; utan annan valör än akternas antal. – – – Fjärde – – – försäkrar jag Sällskapet om en så mycket ymnigare leverans af akter, som jag – nu (fast Jag redan förbättrat några Kotzebuhes(!) stycken till Mina pjäser) har antagit en tysk språkmästare – – Jag bedyrar, att jag högaktat och skall högakta alla min samtids författare, som icke ligga mig i vägen eller såra den aktning jag alltid hyser för mig själf. Min ädla föresats är en gång förklarad: jag vill endast lefva lycklig till andras förargelse. Je tâcherai de vivre heureux pour vous faire enrager."[1] Elakheten måtte varit fullkomligt dräpande, ty den annars svarsnabbe Björn teg märkvärdigt nog denna gång alldeles.
Det af Björns så kallade "litterära hokus pokus", som dock åstadkom det värsta oväsendet, var hans
- ↑ Citatet hade Björn nyligen offentligen användt. Se ofvan.
