hans pager skulle få vin till middagen. Pagerna tyckte emellertid, att ransonen blifvit något för knappt tillmätt, hvarför Hjortsberg, som redan gjort sig känd för en mängd skämtsamma upptåg, beslöt att försöka skaffa mera från den kungliga vinkällaren. Han smyger sig in i hofmästarens rum, tar på sig dennes kläder och peruk, beger sig så af till förste munskänken och tillsäger honom att "skicka upp mera vin till pagerna". Allt lyckas efter uträkning, munskänkens skarpsinnighet öfverlistas af Hjortsbergs fintlighet, och befallningen hörsammades till ungdomarnas stora glädje. Men, o ve! det påbörjade lustspelet skulle snart förvandlas till ett drama. Hofmästaren upptäcker, att man haft honom till narr i en gemen intrig, rifver upp himmel och jord, svär att hämnas och skyndar till konungen för att anmäla saken och begära upprättelse. Gustaf den tredje skickar efter Hjortsberg, öfverhopar honom med förebråelser, hotar med sin onåd och befaller brottslingen att tala om, hur allt gått till. Hjortsberg aflägger en fullständig bekännelse, under hvilken han med den delen af ansiktet, som är vänd mot monarken, gör de kostligaste grimaser, i det han härmar sin anklagare, medan den andra, som är vänd mot hofmästaren, visar den allra djupaste bedröfvelse och ånger, så att hofmästaren slutligen blir rörd och slutar med att be om nåd för brottslingen. Konungen, som är nära att brista i skratt, skyndar sig att bifalla sin gamle trotjänares anhållan, och Hjortsberg är räddad.
I stolt medvetande af sin öfverlägsenhet på detta område yttrade han i senare år: "Bind
