56
och därefter offentlig spisning. Samma afton gafs den nya operan jämte en epilog af Lindegren med musik af Hæffner och balett af Terrade, till hvilken konsertmästaren Du Puy skrifvit ackompanjemanget. Efter spektaklets slut var det en lysande supé hos hertigen-regenten. Högtidligheter af samma slag följde på hvarandra flera dagar å rad. De firades med en kostbarhet och prakt, som man ej sett sedan Gustaf III:s tid. På en ståtlig bal paré å rikssalen såg man bland gästerna inkognito den landsflyktige hertigen af Orleans, Ludvig Filip, sedan konung af Frankrike, hvilken af ett nyckfullt öde just då förts till Stockholm. "Lodoiska" blef emellertid ej gifven mer än fyra gånger. Den unge hofsångaren Johan Lalin, hvilken vi från "Gustaf Vasas" uppförande minnas såsom en utmärkt Sveriges skyddsängel, och om hvilken Ristell yttrat, att han hade "den skönaste röst man väl någonsin hört på svenska teatern", sjöng här Boleslas' parti. Den 23 november var "Lodoiska" annonserad, och oaktadt han var mycket sjuk – han led af lungsiktighet – återgaf han rollen med en sådan styrka, att ingen kunde ana hans tillstånd. Men när han störtade ut från scenen vid slutet af pjäsen, föll han afdånad bland lågorna af det ramlade slottet och dog efter tre månaders sjukdom.
⁎
Stenborg hade detta år icke någon riktig tur med sina pjäser. Största dragningskraften utöfvade Kotzebues dram "Den landsförviste", oaktadt den hör till
