60
älskade Amelie. Hans värd och rival, en ädel lord, får veta, att han ämnar bortföra Amelie, och anförtror sina kval åt en vän, som genast anger Montrose för protektorn. Då denne låter fängsla dramats hjälte, gripes lorden af förtviflan, tvingar honom byta kläder med sig och fly. Cromwell skummar af raseri och vill afrätta lorden, som dock räddas genom folkets mellankomst. Hade redan Ahlgren eröfrat publikens bifall, stegrades detta ända till entusiasm vid fru Marcadets uppträdande. Samma jubel mötte dem vid återgifvandet af de bägge makarnes roller i "Beverlei eller Vågspels skadeliga påfölgder", ett gammalt borgerligt sorgespel i fem akter, som redan 1781 gafs på Eriksbergsteatern och ännu 1837 stod på Kungliga teaterns repertoar. I "Öfverlöparen" öfver- tog fru Marcadet Clarys roll. Hon sjöng dessutom Lovisas parti i "Alexis" mot Stenborg och titelrollen i "Italienskan i London". Den 13 november hade hon sin afskedsrecett, och dagen därpå uppträdde hon för sista gången och tog då farväl af en publik, som under hela hennes konstnärstid ägnat henne sin odelade beundran. Redan den 30 september hade hennes man, den utmärkte balettmästaren och premiärdansören haft sin afskedsrecett på Kungliga teatern, och bägge afreste nu till Paris, där hon afled 1804.
Troligtvis beroende på att Stenborgs orkesteranförare, kompositören Zander, dog i början af 1796, kom ej mer än en ny musikpjäs det året till uppförande, Cimarosas operabuffa "Giannina", som dock ej hade någon framgång, utan tvifvel en följd af den skäligen tarfliga libretton. Så mycket lifligare var verksamheten på det dramatiska området. Ej
