mindre än femton nya stycken uppfördes. Största lyckan gjorde Jüngers komedi "Den enleverade fästmön", som sedan med lika framgång togs upp på Kungliga teatern. Ett annat stycke af honom "Pasquillanten" behagade äfven publiken särdeles mycket, kanske mest därför att intrigen är byggd på en af de talrika anekdoterna om den populäre konung Fredrik den store, hvilken äfven uppträder i pjäsen. För öfrigt var naturligtvis Kotzebue representerad, denna gång af en dramatiserad historiemålning, "Negerslafvarne", i tre akter. "Författaren erkänner med rörelse", säger han i sitt företal, "att han under det han skrifvit detta skådespel utgjutit tusende tårar", och han hoppas, att åskådarnas tårar skola blanda sig med hans. Men som han tyckes fruktat, att pjäsens ohyggliga slutscener skulle verka alltför nervskakande på publiken, utarbetade han ett annat slut för uppförandet å teatern, ehuru det första inrycktes i den tryckta upplagan. Hvad personerna i pjäsen beträffar, är plantageägaren John en fullkomlig djäfvul i människogestalt, under det att hans bror är en lika fullkomlig ängel. Af de båda idealiserade unga negerslafvinnorna är den ena en tragisk hjältinna af renaste vatten, och alla negrerna föröfrigt naturligtvis de snällaste människor på jorden, som tala det mest högstämda språk en neger säkerligen aldrig talat, och våra lättrörda far- och morföräldrar gräto bittert nitton gånger öfver deras omänskliga lidanden. De franska stycken, som gåfvos, behagade däremot föga.
⁎
