82
mästerstycke af dålighet framför alla usla farser man hittills gifvit från svenska teatern såväl i anseende till den utslitna planen som de plumpa allusioner och infall, hvarmed den är uppfylld, förtjänte visst icke nämnas, om det ej vore mot vår plikt att lämna sådant obeifradt. Musiken har ej förmått öfverskyla dess brister, då den uppfördes – –". Ett par historiska skådespel gingo äfven öfver teaterns tiljor. "Den marienburgska flickan eller Czar Peter I och Catharina", en furstlig familjemålning i fem akter, slog bra an, framställd som den var i ett högeligen romantiskt skimmer, under det att det andra, "Czar Peter den store eller Strelitzerne", föll igenom. Dramat var ett förhärligande af den sedeslöse tyrann, hvilken i historien af gammal vana kallas "den store", och afsåg att skildra det upplopp, som anställdes af lifvakten, men kväfdes genom förräderiets hjälp. En kraftigt bidragande orsak till att pjäsen misslyckades var, enligt Journalens utsago, den underhaltiga öfversättningen af ett original, som i en oförfalskad tolkning "borde räknas som en vinst för vår teaterlitteratur". Något alldeles enastående för den tidens teaterförhållanden var, att två pjäser under år 1797 upplefde sin hundrade representation. Detta inträffade med Envallssons "Kronfogdarne" den 20 maj och med hans "Colin och Bahet" den 22 augusti. Den populäre författaren hade den förstnämnda dagen sin recett med bägge pjäserna på programmet.[1] Kotzebue var emellertid den teaterskribent, hvars alster publiken helst såg, och flera
