90
kungliga familjens stolar uppställda på den vanliga upphöjningen. Konungen hade sin gemål till höger och änkedrottningen på sin vänstra sida. Till höger om de kungliga sutto rikets högsta dignitärer och corps diplomatique, till vänster statsfruar och öfverstekammarjunkare. Spektaklet slutade icke förr än efter klockan elfva. Den aftonen inträffade det märkliga, att fru Elisabet Olin, den strålande stjärnan på Gustaf den tredjes teaterhimmel, framträdde ur den tillbakadragenhet, i hvilken hon framlefde sina dagar, sedan hon i midten af 1780-talet lämnat scenen. Konungen hade nämligen låtit till sig uppkalla den stora konstnärinnan och yttrade då, att han skulle anse det för en uppmärksamhet såväl mot honom själf som mot hans faders minne, om hon ville biträda vid galaspektaklet genom att åtaga sig Sveas roll i den af konsertmästaren Du Puy tonsatta prologen, som skulle föregå operan. Fru Olin kunde ju icke annat än känna sig högeligen smickrad af denna nåd och hörsammade således den kungliga uppmaningen. Trots sina femtiosju år framställde hon lika ståtligt som förr den allegoriska figur, som hon så ofta och med sådan framgång återgifvit. Och hennes ännu klangfulla stämma ljöd än en gång, den sista, från Gustaf den tredjes scen i detta för henne komponerade, mycket fordrande parti, som afslutades med följande ståtliga tirad:
"I tredje Gustafs namn tag mot den ed vi gifva
Hans son och Gustaf Adolfs brud,
att Sveriges tro mot dem skall likså evig blifva
som hans förtjänsters rätt och som hans ryktes ljud.
Den krona Han hört upp att bära,
