en fyllig, välljudande organ samt den ädlaste och sannaste plastik och mimik. Hennes mun och hennes svarta, blixtrande ögon lära i synnerhet ha varit beundransvärda, liksom hennes klassiskt mejslade armar. M:lle Georges tillhörde de kvinnor Napoleon beundrade, och han kallade henne alltid ”la belle Georges”. Helt plötsligt lämnade hon Théâtre français och Frankrike 1808, såsom man sade i politiskt ändamål, för att uppträda i Wien och S:t Petersburg, där den franska teatern bildade sällskapslifvets eleganta medelpunkt. Tsaren öfverhopade visserligen m:lle Georges med gåfvor och uppmärksamheter, men hon lyckades dock icke att fullständigt snärja honom i sina garn, såsom beräknadt var. Då hela S:t Petersburg efter Napoleons återtåg från Moskwa måste illumineras på tsarens befallning, och skådespelerskan vågade trotsa hans bud, befallde han visserligen, att man ej fick ofreda henne, emedan hon uppfört sig som god fransyska, men hela truppen måste några dagar därefter lämna S:t Petersburg och begaf sig då till Stockholm. Deras representationer på den Kungliga teatern från den 9 mars till den 17 juni 1813 voro tjuguen till antalet och omfattade icke mindre än fyrtiotre olika stycken, lyriska och dramatiska.
I spetsen för den dramatiska afdelningen stodo Alexandre Védel och Marguérite Georges. Hon lät sig av stockholmarna beundras såsom Sémiramis, Didon, Phèdre, Mérope, Andromaque, Clytemnestre, Aménaide och såsom Cathérine i ”La belle fermière”. Hon lät sig äfven beundras, då hon enligt tidens sed hemma hos sig sålde biljetterna till sin recett.
