104
då endast var skuggan af sig själf. Också hon fick, liksom så många andra af hennes yrkeskamrater, efter ett lif i glans och ära den mest sorgliga afslutning på sin tillvaro. Hon hade i Erfurt spelat för en hel rad af monarker, millioner francs hade runnit mellan hennes fingrar, och hon dog i armod 1867. Hennes memoarer skulle helt visst ha varit ytterst intressanta, om hon nedskrifvit dem. Flera gånger uppmanades hon att göra det, men hon nekade envist. ”Jag kan inte skrifva”, sade hon. — Men så diktera dem, invände Alexandre Dumas, jag skall nog laga så, att de bli kända. — ”Nej, det är omöjligt”, blef svaret. Och när Dumas envisades att få veta orsaken, tillade hon tvekande: ”Det är yrkeshemligheter.” Det var på samma sätt med den stora Rachel. Äfven hon ombads att skrifva sitt lifs historia. D:r Vernon bjöd henne en ansenlig summa, men hon vägrade. Han fördubblade sitt anbud, ty han visste, att hon hade intressanta saker att meddela. Men Rachel svarade med en suck: ”Ack nej! det skulle inte alls bli intressant, ty det verkligt intressanta — det kan jag inte berätta.”
Stjärnorna inom den lyriska afdelningen af den franska truppen voro madame Milen, som lär ha haft en ovanligt stark röst, m:r Mainvielle och än mer hans unga, förtjusande hustru, den sedan så berömda sångerskan Joséphine Mainvielle, född Fodor, hvars röst var icke blott kraftig, utan äfven utomordentligt mjuk och klockren med det mest bedårande tonfall. Hon hade 1794 följt sin far från Paris till S:t Petersburg, där han fått anställning i det kejserliga kapellet. 1810 debuterade hon därstädes vid
