106
deux aveugles de Tolédo” återgaf Du Puy en af titelrollerna. Madame Mainvielle uppträdde sedan i Köpenhamn, Hamburg och Paris samt i London, där hon var engagerad 1816–1818 och rönte ett entusiastiskt erkännande. Sistnämnda år hänförde hon publiken i Venedig till formliga ovationer, hvilka gingo ända därhän att man lät slå en medalj öfver henne. Hon gjorde sedermera i Paris 1819 furor under sitt engagemang vid Italienska operan, där hon med utomordentligt bifall sjöng i ”il Matrimonio segreto”, ”Semiramide” och ”il Barbiere di Siviglia”, hvars Rosina var hennes triumfroll. På grund af en envis heshet, som hon ej trots de mest energiska bemödanden kunde öfvervinna, måste hon emellertid lämna scenen 1828 och drog sig undan till Fontainebleau, där hon lefde några tiotal af år i tillbakadragenhet.
I samband med detta franska gästspel på vår Kungliga teater kunna vi sätta en debut inom danskonstens område. Den förutnämnde direktören för franska truppen i S:t Petersburg, Alexandre Védel, hade där gift sig med en af stjärnorna vid Kejserliga teaterns balett, Joséphine Sainte-Claire, men blef snart skild från henne. Hon reste då till Stockholm och debuterade här i april 1813 i en pantomimbalett af Deland, ”Myrtil et Cloë”, där hon gjorde mycken lycka, och anställdes samma höst såsom premiärdansös. Marianne Ehrenström skrifver om henne på franska i sina minnen: ”M:lle SainteClaire var under tio år stockholmarnas förtjusning. Hon var i synnerhet framstående genom sin pantomimiska förmåga, genom behaget i sin figur och
