kulisserna, när hon i Zerlinas roll af Du Puy fördes till löfsalen eller kabinettet.
På den tiden gafs ”Don Juan” med en iscensättning helt olika den, som sedan brukades. När till exempel don Juan i första akten dödat guvernören, sprang han icke ut i kulissen, utan hoppade öfver parkmuren i fonden, och Leporello följde sin herre i spåren. När Per Sällström, som sedan öfvertog rollen, vid ett tillfälle skadat sig, infördes den sedermera brukliga flykten i kulissen. I supéscenen befann sig Pu Puy ensam vid bordet och förblef där trotsigt kvarsittande vid Elviras inträde. Du Puy tömde alltid en flaska champagne under denna scen. Man ville sedermera draga in på detta slöseri vid Sällströms öfvertagande af rollen och serverade honom vanligt brus. Sällström blef högeligen förgrymmad däröfver och förklarade för dåvarande andre direktören, att, om detta en gång till upprepades, skulle han inför öppen ridå slå ut innehållet på golfvet. Han fick sedan alltid champagne. — Slutet på guvernörens scen var, att han drog don Juan med sig baklänges, hvarefter bägge sjönko ned genom golfvet, och en osynlig kör af andar uppstämde en sång, interfolierad af blixtar. Men därmed var operan icke slut. Det utfördes en för den tidens publik mycket tilltalande final, en helvetesscen, som framställde en hemsk och afgrundslik bergstrakt, insvept i ett haf af lågor. Hit drefs don Juan och störtade sig, omhvärfd af flammor och gräsliga afgrundsandar, från klippspets till klippspets. Ju längre han kom, dess mer skräckinjagande blef scenen, desto bredare afståndet mellan klipporna. Till
