112
slut blef det så långt, att en särskildt inöfvad figurant längst bort i fonden måste ersätta skådespelaren och i lika dräkt fortsätta den halsbrytande färden, till dess slutligen afgrunden öppnade sig för den gudsförgätne kvinnoförföraren, och han under åskådarnas jubel försvann i eldhafvet. Denna scen utförde Du Puy, under en af honom särskildt komponerad musik, med en så våldsamt skakande realism, att dåvarande teaterläkaren af Pontin alltid måste vara på vakt i salongen för att till medvetande återkalla afdånade damer.
Johan Gabriel Oxenstierna, hvars smak under årens lopp blifvit något gammalmodig, kunde icke tåla ”Don Juan”. Han skref till sin brorson Erik den 21 december 1813: ”En ny opera, ”Don Juan”, spelas med mycken succès, men är ett ohyggligt spektakel med alla möjliga djäflar, och stora konvulsioner och spasmer hafva yppats därvid hos det täcka och svaga, men ändå alltid nyfikna könet.” Kritiken inlade förgäfves sin protest mot denna helvetesfinal. I den af Wallmark utgifna Allmänna journalen skrefs 1814: ”De ställen, där Mozart är mest sublim, voro de, som minst gjorde effekt på allmänheten, och man kan tryggt slå vad, att, om pjäsen annonserades utan helvete, skulle endast det lilla antalet af verkliga musikkännare och älskare komma dit. För dem skulle väl njutningen blifva så mycket större, men recetten blefve ock i samma förhållande mindre.” En annan tidning yttrade: ”Om ett ömkligt slut vore tillräckligt för att göra ett stycke till en tragedi, så vore ”Don Juan” berättigadt att bära denna benämning, ty här släpas hjälten ända
