118
Apollo af Du Puy och Merkurius af Lindström. Kristina Ruckman framställde Europa och Jeannette Wässelius Ceres. Balettens alla skönheter uppträdde äfven i olika gudomligheters skepnader. Teatern föreställde ett skogsparti i nattligt dunkel, där Europa satt fängslad och sorgsen, omgifven af åtskilliga Nationer, förtryckta och bedröfvade. Europa klagar i en lång monolog öfver det tyranni, under hvilket hon nu suckar, och jämför det med forna tiders glans och lycka. Förräderiet, Tvedräkten, Listen, Afunden, Förtrycket med flera plågoandar uppkomma ur jorden, anfalla Europa och slita Nationerna från henne och från hvarandra. Då höres plötsligt en glad och krigisk musik, scenen ljusnar mer och mer, och Mars inträder följd af fyra krigsgudinnor och företrädd af Segern. Hvardera gudinnan bär ett banér, på hvilket man ser ryska, engelska, preussiska och österrikiska vapnet. De befria de olyckliga, och furierna försvinna. Mars deklamerar ståtliga verser till Europa och till Nationerna, slutande sålunda:
”Var viss, min sköld skall troget höja sig
framför den blixt, som än emot ditt sköte mättas;
och detta svärd skall alltid blottas
för rätt, för mänsklighet och frihet — och för dig.”
Nu Öppnar sig fonden och visar Apollo och sånggudinnorna i ljusa skyar, från hvilka de nedstiga på scenen. Apollo talar om, att hans tempel varit slutet, och att våldet och förtrycket härskat öfver världen, men att allt förbytts, sedan hjälten dragit sitt svärd, och säger slutligen till sitt följe:
