uppträdde, som lustigt utfördes af öfverste Pierre de Rodais. En och annan af de marknadsbesökande hade äfven roller. Hoffröken Marianne Koskull utklädd till svensk bondflicka, åtföljd af sin mor, framställd af statsfrun, grefvinnan Tersmeden, låtsades tillfälligtvis möta en officer och tilltalade honom på oklanderlig fransk vers ungefär sålunda: ”Ni har lofvat mig att få se kungen och tala med honom. Min mor har sagt mig, att det skulle ge oss mycket anseende hemma i vår by. Men hvem skall väl tro, att jag haft den lyckan, om jag inte kan ge ett bevis, som öfvertygar de mest tviflande. Mitt hjärta har ingifvit mig att bönfalla till förmån för de fattiga. Se här har jag en lista, som jag vill lägga fram för de välgörande. Om Hans majestät täcktes gynna mitt förslag och sätta sitt höga namn främst på listan, så skall man icke längre kunna tvifla på den ära jag haft.” Den gamle kungen, som icke begärde bättre än att få göra godt, mottog detta förslag med godhet, och drottningen, prins Oskar och prinsessan Sofia Albertina följde hans exempel. Öfverstelöjtnant Louis Camps subskriberade å kronprinsens vägnar, och hela det öfriga sällskapet gjorde sig ett nöje att häruti likna den kungliga familjen. Under supén presenterade fröken Koskull, åtföljd af öfverståthållaren, listan vid alla tafflarna, och hvar och en skyndade att teckna sitt bidrag. Denna insamling inbringade åt de fattiga 4,275 riksdaler, en ganska vacker summa på den tiden.
