180
och af Per Adolf Granberg en svensk visa, sjungen af en norsk soldat till musik af kapellmästaren Eggert. Den öfriga musiken var komponerad af Du Puy och dansen arrangerad af Deland.
Den lilla pjäsens innehåll var enkelt, som det vid sådana tillfällen bör vara. En svensk och en norsk bonde, som bo nära hvarandra på gränsen mellan Sverige och Norge, ha länge varit goda vänner, och vänskapen har ytterligare stärkts genom den kärlek deras barn fattat till hvarandra. På grund af kriget har emellertid det inbördes umgänget afbrutits, och ryktet om fred väcker således deras lifliga glädje. De anse det så mycket säkrare, som bägges söner blifvit hemförlofvade från de kårer, där de tjäna. Men äfven andra rykten saknas icke, och en kringvandrande italiensk krämare, som slagit sig ut för den norske bondens dotter, har i synnerhet bemödat sig att skrämma dem med berättelsen om ett nytt utbrott af kriget. Detta ter sig så mycket sannolikare, som man i närheten sett en norsk och en svensk trupp tåga emot hvarandra. Båda ynglingarna skynda åter till sina fanor, och de andras oro drifves till sin spets genom ett bref, som italienaren läser upp. Men förskräckelsen varar icke länge. Man ser i detsamma de bägge truppafdelningarna förtroligt mötas, och soldaterna blanda sig med hvarandra. Ynglingarna återkomma. Sveriges och Norges förening kungöres, och den allmänna glädjen tar sig uttryck i en lofsång. Naturligtvis beslutes nu de bägge unga parens förbindelse, och en landtlig fest anordnas, under det att svenska och norska truppafdelningar defilera förbi, och
