till slut afbrännes ett ståtligt fyrverkeri föreställande bägge rikenas vapen jämte konungens och kronprinsens namnchiffrer. Karl XIII hade skänkt en stor summa till styckets uppsättning, på hvilken Löwenhielm lyckades inbespara 2,000 rdr bko, och fick då af konungen tillstånd att använda denna besparing till grundplåt för en pensionskassa åt orkesterpersonalen, den nuvarande så kallade Hofkapellets pensionskassa, som under dessa hundra år växt till 600,000 kronor.
Stycket hade en alldeles lysande framgång tack vare flera sammanstämmande orsaker: storheten af den åsyftade tilldragelsen, entusiasmen för kronprinsen, som åstadkommit densamma, vördnaden för den gamle konungen, den dyrbara uppsättningen, grannlåten af alla militärerna till häst och fot, fyrverkeriet, den briljanta musiken, dansen och det utmärkta sätt, på hvilket de uppträdande skötte sina partier, allt bidrog att sätta publiken i hänryckning. Man abonnerade loger och amfiteaterplatser till en serie representationer långt i förväg, och pjäsen gafs nära fyrtio gånger.
Ett halft århundrade därefter, den 4 november 1864, firades femtioårsdagen af de bägge rikenas förening. Både konungen och öfverståthållaren hade ansträngt sig för att värma upp de dåmera något ljumma sympatierna för unionen. Deputationer hade afsändts från det ena riket till det andra, kungen hade middag på slottet för fyrahundra personer, och dagen därpå gåfvo staden och garnisonen festmåltider. Allmän illumination hade påbjudits. Karl XIV Johans staty upplystes af en oändlig mängd
