136
baletten i Glucks opera ”Iphigenie”. Det var gifvet, att de akustiska förhållandena genom dessa åtgärder ledo något litet afbräck nere i salongen, men uppe på femte raden hörde man förträffligt. Jag har själf i mina barnaår suttit däruppe i fonden och hört hvartenda ord en sådan artist som vår stora tragedienne Elise Hwasser hviskade nere på scenen. Det lät som om hon hviskat det i mitt öra. På den tiden ansågo nämligen de framstående skådespelarna det vara deras skyldighet att artikulera talet så, att den betalande publiken utan ansträngning kunde få veta innehållet af den pjäs de gått att höra. Numera ha vissa scenkonstnärer drifvit den så kallade naturliga samtalstonen ända därhän, att åhörarna, äfven om de bemöda sig, långa stunder icke förmå uppfatta ett ord af hvad som afhandlas på scenen. De värda artisterna glömma, att teatern icke är någon budoar, och att, om man talar inför en åhörarkrets af sexhundra eller tolfhundra personer i en teatersalong, är det något helt annat än om man sitter och pratar med ett par goda vänner i en kakelugnsvrå. Det riktiga afvägandet af denna röstens förstärkning på ett sådant sätt, att publiken ändå tycker, att man talar alldeles som i det dagliga lifvet, det är skådespelarens konst. Än mer, det tydliga uttalet är en höflighet mot publiken. Det riktiga i lifvet är alls icke teaterriktigt. Teatern har icke till uppgift att vara sann, utan att förefalla sann. Det naturliga på scenen blir alltid en blandning af sanning och konvention. ”Kunst und Natur sei auf der Bühne eines nur” säger den store Lessing, och den mannens ord gälla nog än i dag.
