154
batterierna på Skeppsholmen och söder om Dramatiska teatern, liksom kanonsluparna på strömmen brassade på med tvåhundratjugofyra kanonskott hvardera i tvenne omgångar. Den vid alla högtidliga tillfällen förut brukliga offentliga spisningen (le féstin royal) afskaffades alldeles. I stället satte sig den nye konungen efter kröningen upp på en af sina forna stridshästar och red, klädd i drap d’argent med blåa bandet och en juvelprydd sammetstoque på hufvudet, ned till Kungsträdgården, där de sammandragna trupperna mönstrades, för hvilket ändamål den härliga platsen förvandlats till det otäcka sandhaf, som den fortfor att vara ända till 1868. Den 14 maj gaf kronprinsen bal och supé i konungens öfre våning, hvarvid professor Du Puy samt operasångerskorna Casagli och Wässelius afsjöngo en ny folksång, hvars sista vers lydde:
”O, lefve vår kung
till frihetens hägnad,
till innerlig fägnad
för gammal och ung!
Bland kungar den förste,
bland hjältar den störste,
o, lefve vår kung!”
I och för hyllningen, som ägde rum den 19 maj, var framför slottsporten åt Lejonbacken en tron för konungen placerad på en upphöjning under ett kronprydt tak, uppburet af fasces och försedt med hans valspråk: ”Folkets kärlek min belöning.” Till höger därom var uppbyggd en läktare för hofvets damer samt bänkar anordnade för ridderskapet och adeln, till vänster stod en läktare för de utländska
