Sida:Personne Svenska teatern 3.djvu/191

Den här sidan har korrekturlästs
185
Sid. 24.

Friherre Klas Fleming var född 1771 och kom vid tio års ålder till Uppsala universitet, där han med ett kortare afbrott ända till 1794 ägnade sig åt vittra studier. Karl Agardh skildrar honom i sitt minnestal såsom en högväxt, kraftfull man med regelbundna, uttrycksfulla anletsdrag och med ett ända in i sena åldern blomstrande utseende. Han ägde en fin världsmannabildning och förvärfvade sig snart anseendet af att vara hufvudstadens förnämste världslige vältalare genom de orationer han höll i de många sällskap, hvaraf han var medlem, och hvilka anförandens inre värde ej litet förhöjdes genom den välljudande klangen af hans stämma. Man visste ej, säger Agardh, hvilket man mest skulle beundra, den härliga gestalten, det intagande språket eller den fängslande anspråkslösheten. Man hade aldrig hört en vältalighet af detta slag, ty den låg ej ensamt i språket, men mycket mera i det personliga hos talaren. Denna Flemings utomordentliga förmåga såsom vältalare och stilist berättigade honom snart till det rum han redan vid tjuguåtta års ålder intog inom Svenska akademien, där Tegnér efter hans bortgång yttrade om honom:

”Det låg en gratie i hvad han sade,
det låg en klang ur hjärtats djup i rösten,
en tjusningskraft i blickar och gestalt,
som sökte ingenting och vann dock allt:
ett skönt, ett ädelt sinnes makt på jorden,
dess inre blomstrar, därför blomstra orden.”

Fleming blef 1810 landtmarskalk, serafimerriddare och statsråd, 1814 en af rikets herrar, vid kröningen 1818 grefve och 1824 riksmarskalk, då han lämnade statsrådsbefattningen. Han dog 1831.

Sid. 25.

Hofintendenten L. J. von Röök berättar i sina memoarer, som förvaras i arkivet på Säfstaholm, att bland