äfven denne gamle herres teori var icke i Voglers smak, som redan började bygga upp sitt eget system, och han grreps af otålighet. Valotti blef ond och afbröt efter fem månader sin undervisning med orden: ”Hvad jag behöft femtio år för att utgrunda, vill ni lära på ett par månader!” Nu reste han till Rom och prästvigdes 1773, befordrades till påflig nuntie och kammarherre och trots sin ungdom till riddare af Gyllene sporren samt valdes till medlem af Arcadiska akademien. Vid sin återkomst till Mannheim 1775 blef han hofkaplan och andre kapellmästare samt upprättade sin ”Mannheimer tonschule”, som försökte nya undervisningsmetoder och räknade bland sina lärjungar Peter Winter och Joseph Kraus. 1779 åtföljde Vogler kurfursten till München, där hans opera ”Albert III von Baiern” uppfördes utan att röna någon framgång. Från München reste han till Paris, där en ny opera af honom ”La kermesse” gjorde ett grundligt fiasko, och utsträckte färden till Spanien, Grekland och Orienten.
Efter sin återkomst trädde han 1786 i tjänst hos Gustaf III såsom ”direktör af musiken”, hvilken befattning han sex månader af året innehade till 1791. Jämte Kraus var han den förste, som här använde taktpinne. Förut anfördes kapellet med klavecinen. Samma år uppfördes hans opera ”Castor och Pollux” i Mannheim och vann så mycken framgång att den valdes att illustrera festligheterna 1805 i München, då prinsessan Augusta Amalia förmäldes med Eugène de Beauharnais. Under tiden hade han förvärfvat sig stort rykte såsom orgelspelare, och hans så kallade ”simplifikationssystem” väckte allmänt uppseende. Ett efter detta system byggdt orkestrion spelade han första gången under en utställning i Amsterdam 1789. 1793 förnyade han kontraktet med Kungliga operan i Stockholm på fyra år, hvilket sedan förlängdes till 1799, då han för alltid lämnade Sverige. Under sin vistelse här hade han gifvit ett hundra orgelkonserter, hvaraf trettiotvå i
