en särskild prolog, sattes i stället ihop en historisk allegori, så mycket lämpligare som kronprinsen ej förstod svenska. Under Gustaf Vasas drömmar syntes Sveriges tron med lejonet vid dess fot, skakad af storm och åska. Hastigt blänker för ett ögonblick namnet Karl XIII, och allt blir lugnt, men det är ännu mörkt. En stjärna stiger mot höjden, stannar och lyser klart, men slocknar hastigt, hvilket hänsyftade på tronföljaren Karl Augusts ankomst och plötsliga död. Då ökas mörkret, och musiken blir djupt sorglig. Men ändtligen förnimmes en tilltagande ljusning, musiken lifvas i samma mån, och hastigt uppstiger en sol med namnen Karl XIII och Karl Johan förenade bland strålarna. Den allegoriska baletten inne på scenen följer med sin pantomim de skiftningar af fasa, sorg och glädje, som angifvas af musiken. Allt lär ha lyckats förträffligt med undantag af solen, hvars ramp af hundra lampor ej fungerade nog raskt den första kvällen. Skjöldebrand påstår i sina memoarer, att mankemanget troligen med flit tillställdes af Lars Hjortsberg, samma år utsedd till styresman för scenen, hvilken lär ha ansett detta tillägg såsom ett vanhelgande af ett arbete, hvartill Gustaf den tredje uppgjort planen. Denna förmodan förefaller dock en smula orimlig, och är dessutom nedskrifven många år efteråt, sedan de bägge herrarna råkat i en skarp konflikt med hvarandra.
Vid de bägge galaföreställningarna voro, i likhet med hvad som brukades under den gustavianska tiden, både amfiteatern och parterren öfvertäckta med ett golf, hvarest på en upphöjning placerats
